I KEKS har vi ofta upplevt de diskussioner som förts inom sektorn som både otydliga och osammanhängande. Nästan vad som helst har kunnat karakteriseras som delaktighet, främjande och förebyggande har setts som synonymer och fritidsledarens yrkesroll har inte varit en utan femton olika.
Sektorn har med andra ord haft svårt att på ett tydligt sätt formulera vilka man är, vart man vill och vad som krävs för att ta sig dit. Man har slängt sig med begrepp som empowerment och områdesarbete utan att samtidigt tydliggöra vilka krav detta ställer på verksamheten.
Som en liten verksamhet med otydliga mål har man velat omfamna så mycket som möjligt, skyggat för tydliga prioriteringar och undvikit all form av ’intern’ kritik och ifrågasättanden. Men en verksamhet som inte kan synliggöra sina prioriteringar kommer aldrig att vare sig stå sig stark eller kunna utvecklas. I den verkliga världen kan man inte äta kakan och ha den kvar, man måste välja. Om svaret på frågan ’Vad är viktigast?’ är ’vet inte’/’allt’/’bestäm själv’ så är det vi ser inte en flexibel verksamhet utan en som saknar både kärna och integritet.
I KEKS har vi bestämt oss för vad som är viktigast. Det gör att vi också kunnat formulera oss kring vilka vi är, vart vi vill och vad som krävs för att ta oss dit. För att detta ska bli tydligt måste vi dock samtidigt formulera oss kring vilka vi inte är, vart vi inte vill och vad vi inte bör göra om vi ska nå våra mål. Att formulera ’inten’ är som sagt något som sektorn inte är riktigt van vid och det kan därför upplevas som provocerande.
De texter du hittar under Vi tänker … är inte provokationer för dess egen skull, men de försöker sätta saker på sin spets. Trevlig läsning och hör gärna av dig om du har tankar kring det vi skriver eller har förslag på något du tycker vi borde skriva om.